gulatomater.blogg.se

Sitter i mitt gröna rum och skriver med en fin person. Den enda personen som gör mig glad just nu faktiskt. Jag tänker för mycket, alldeles för mycket. Speciellt på det som har varit och det som väntar. Jag lever aldrig i nuet. Eller, väldigt sällan i alla fall. Jag vill göra så mycket, jag sätter upp massor av mål, nästan för höga. Det leder till mina äckliga depressioner. Jag blir rädd, jag vill fly, jag vill inte ha kontakt med någon, alls. 

 

Det är just därför jag försvinner från bloggen. Jag låser in mig i mitt gröna rum och det är här jag stannar, ibland flyr jag också. Hamnar på sidan där människor visar hur jävla bra liv de har och tror att de har det mycket bättre än mig och att jag är den enda som har det svårt. Fast det är inte så, inte alls. För någon annan kanske inte mina problem är så farliga och jag kanske tycker detsamma om den personens problem.

 

Men varför skriver bara folk om positiva och bra saker? Varför vill alla bara visa upp hur perfekt deras liv är? Jag märker det själv, jag bloggar bara när jag mår bra. Inte när jag mår dåligt. Men jag ska sluta med det för ingens liv är perfekt och jag skiter i om det här är en offentlig blogg. Det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill här. 

 

Jag är väldigt glad som person. Därför tror människor att jag mår bra hela tiden. De tror att jag har ett perfekt liv. Men i de stunderna då jag mår som värst känner jag mig bortglömd och utanför. Jag är en person som alltid finns där för andra men när jag väl behöver de, finns de inte där för mig. Men visst har jag de som bryr sig om mig, det är klart (ni är guldvärda ♥) men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Jag vill bara säga att mitt liv inte är perfekt och det är inte ditt heller. jag har mina upp och nedgångar och de får ni hänga med om ni fortsätter att läsa min blogg. Peace.