gulatomater.blogg.se

Glad över att jag har så fina människor i mitt liv. Humöret har gått uppåt efter att jag har fått prata ur mig lite. Är fortfarande i chock, har fortfarande ångest och är ledsen ofta på grund av Jessicas död. Jag ber om ursäkt för att min blogg är så nedstämande just nu, men jag hoppas att ni förstår. Men även jag, som brukar vara glad och positiv ska också få vara ledsen. Tänk på det hörreni, bara för att en person är glad hela tiden betyder det inte att den personen mår jättebra på grund av det. Fråga ett riktigt "hur mår du?" (inte hälsningfrasen) då och då så ska ni få se om ni får ett annat svar än vad ni förväntade er. Allt är inte alltid som man tror, peace. 

 

Kärlek. Det är ett jävla spel. Inte ett roligt spel utan ett väldigt tråkigt spel. Ett sådant spel som man bara spelar för att ha något att göra på en regning dag. Okej, kanske inte så. Men nästan. Så är det i alla fall för mig. Jag pratar om kärlek för en person man tycker om, är förälskad i. Inte kärlek till ett husdjur, en artist, familjemedlem eller en vän. Sudda bort det nu. Pratar om det de flesta tänker på när de hör ordet kärlek. En partner, pojkvän, flickvän, en person som bara är din och som du kan ha för dig själv.

 

Men innan den blir din, måste du kämpa. Det jag hatar är att jag måste leka svår vilket är något jag verkligen inte är. Jag har alltid haft lätt att skaffa nya kompisar, bli förälskad i någon o s v. Jag har alltid haft lätt för att få kontakt med människor. Som person är jag väldigt öppen och känslosam. Men när det kommer till kärleken måste jag leka svår och vara så kylig som möjligt för att killen ska tycka att jag är intressant. För så fort man är ärlig, känslosam och inte leker svår blir killarna helt ointresserade och skriver knappt till en. Men så fort du är kylif och leker svår skriver de hela tiden. De jagar en som är hund.

 

Nu är det inte så att jag öpppnar mig för vem som helst, verkligen inte. Jag är inte lätt på det sättet att jag kan ligga med vem som helst. Usch. Nej. Fy. Blä. Tvärtom. Men jag pratar om insidan. Jag kan falla för personer lätt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft en liten crush på någon kille. Men jag hatar den här leken. Jag hatar och låtsas att vara någon jag inte är för att få den personen jag vill ha för mig själv. Sedan när den är din, då kan man börja vara jättegullig och kärleksfull. Kärlek är som ett lotteri, vill man vinna, måste man i alla fall spela.

Sitter i mitt gröna rum och skriver med en fin person. Den enda personen som gör mig glad just nu faktiskt. Jag tänker för mycket, alldeles för mycket. Speciellt på det som har varit och det som väntar. Jag lever aldrig i nuet. Eller, väldigt sällan i alla fall. Jag vill göra så mycket, jag sätter upp massor av mål, nästan för höga. Det leder till mina äckliga depressioner. Jag blir rädd, jag vill fly, jag vill inte ha kontakt med någon, alls. 

 

Det är just därför jag försvinner från bloggen. Jag låser in mig i mitt gröna rum och det är här jag stannar, ibland flyr jag också. Hamnar på sidan där människor visar hur jävla bra liv de har och tror att de har det mycket bättre än mig och att jag är den enda som har det svårt. Fast det är inte så, inte alls. För någon annan kanske inte mina problem är så farliga och jag kanske tycker detsamma om den personens problem.

 

Men varför skriver bara folk om positiva och bra saker? Varför vill alla bara visa upp hur perfekt deras liv är? Jag märker det själv, jag bloggar bara när jag mår bra. Inte när jag mår dåligt. Men jag ska sluta med det för ingens liv är perfekt och jag skiter i om det här är en offentlig blogg. Det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill här. 

 

Jag är väldigt glad som person. Därför tror människor att jag mår bra hela tiden. De tror att jag har ett perfekt liv. Men i de stunderna då jag mår som värst känner jag mig bortglömd och utanför. Jag är en person som alltid finns där för andra men när jag väl behöver de, finns de inte där för mig. Men visst har jag de som bryr sig om mig, det är klart (ni är guldvärda ♥) men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Jag vill bara säga att mitt liv inte är perfekt och det är inte ditt heller. jag har mina upp och nedgångar och de får ni hänga med om ni fortsätter att läsa min blogg. Peace.

Började tänka på mina far och morfäldrar. Farmor är den enda som lever.

 

Jag fick aldrig träffa min farfar på grund av andra världskriget men allt jag har hört om honom, det är helt fantastiskt. Han liknade min far - rolig, knäpp och helt underbar.

 

Mormor var den starkaste kvinnan i världen, hon tog hand om 4 döttrar och en man. Lagade mat i en stad som var ockuperad av Sverige.

 

Morfar hade bara ett ben när jag träffade honom så jag visste att han skulle dö, men han var så glad över att se mig när vi väl träffades på sjukhuset i Mostar, jag älskade att sitta på hans knä och jag brydde mig inte om att han bara hade ett knä för det var min Morfar.

 

Min farmor är rolig, hon pratar alltid om sina stora bröst och att hon är glad över att jag inte har dem. Haha. Hon lagar god mat och är så himla generös. Jag tar väl hand om henne, hon är den enda jag har kvar.

 

Jag har varit mobbad. Fått mitt hjärta krossat om och om igen. Blivit misshandlad. Skurit mina handleder. Besökt min pappa på sjukhuset allt för många gånga. Lidit av en ekonomisk kris. Gråtit mig till söms. Slagit en person som betyder mycket för mig. Nästan hoppat framför tåget. Gjort saker som jag har ångrat väldigt mycket. Gjort mig själv och andra besvikna. Jag har varit överviktig. Jag har varit en hemsk dotter. Men vet ni vad? Jag har aldrig gett upp, jag mår bra nu. Låt aldrig den där lilla glöden av hopp försvinna.

 

 

• Människor som inte kan ta hand om sig själva när de är onyktra

• När man ska ta sig upp ur badkaret och halkar in i vattnet igen

• Kylan som uppstår efter ett varmt bad

• Otrevlig personal i affärer

• Att vara sötsugen men varken ha pengar, något sött hemma eller orken till att baka något

• När man ser en snygg kille på tumblr och inser att man aldrig kommer att få träffa honom

• När man går på stan och ser en snygg kille och inser att man aldrig kommer att se honom igen, man vågar inte prata med honom heller

• När man tror att det ska bli vår så börjar det att snöa

• Otrevliga människor

• Favorisering 

Jag berättade lite om Emerich Roth i ett tidigare inlägg, tänkte gå in lite mer på det. Hans föreläsning handlade om hat och jag tänkte sprida det han sa genom att skriva ett blogginlägg om det, för att om en person läser det här, så kanske det sprids.

 

Hat, det är något vi kan känna ibland. Vissa känner det väldigt ofta och andra mer sällan. Men det kan bero mycket på hur man växer upp. "Om du ger ett barn kärlek, så får du kärlek tillbaks. Om du ger ett barn hat, så får du hat tillbaks". Ett väldigt klokt uttryck som stämmer (jag vet inte om det var så exakt, men någonting liknande). De flesta kriminella som sitter inne i ett fängelse just nu, har haft en svår uppväxt. Adolf Hitler hade det (säger historian) och så vidare. Detta beror på att de inte har fått kärlek när de har växt upp och de har inte fått någon hjälp häller, om det har varit jobbigt hemma. Sedan har de gjort ett val, att hantera det på ett dåligt sätt. Jag tror att Hitler var avundsjuk, för att han inte kom in på den där skolan och så skyllde han på judarna och så gjorde han det han gjorde med de. Han blev säkert besviken på sig själv, för att han inte kände att han dög och han orkade inte kämpa mer, så han la skulden på judarna, för att inte behöva känna sig så himla dålig själv. Om någon skulle ha hjälpt Adolf under hans uppväxt skulle inte det här hända, om någon skulle hjälpa honom att komma in på den där skolan och kämpa, så skulle det inte vara så mycket hat i den här världen. Allt det här har Emerich lärt mig, tack.

 

Hat är något jag verkligen hatar (ha-ha). Jag hatar sällan, jag älskar mer, för att det är något som är mycket enklare att göra. Man behöver inte rynka pannan och se ful ut när man älskar, när man älskar ser man glad och kärleksfull ut och det är så mycket finare och bättre. 

 

Emerich hade möjlighet att döda två SS-soldater, han hade pistolen i handen. Men han valde att inte göra det, han sa att han inte ville vara en mördare, han ville inte hata och döda. Även fast han visste vad SS-soldaterna gjorde (han hade sett det med sina ögon till och med). Det här fick mig att tänka på min far, han har varit med om ett krig, som inte var för så länge sedan. Han var nämligen med i kriget i Jugoslavien 1992-1995, då serberna gjorde samma saker mot bosnierna som tyskarna gjorde mot judarna under andra världskriget. Min far lärde sig att älska/tycka om alla sorters människor oavsett vilken hudfärg de hade eller vilken religon de tillhörde när han var liten och det har han lärt mig med, han har gjort mig till den jag är idag. Min far hade också en pistol, han kunde skjuta när han ville och på vem han ville, men han gjorde aldrig någonsin det, han sa att han ville ha pistolen om han var tvungen att försvara sig själv, annars skulle han aldrig kunna skjuta någon. Idag har han vänner som är serber, kristna, kroater, judar, muslimer, svenskar, atheister m.m. Ni förstår poängen? Det här är riktigt bra exempel på två fina människor, som väljer att älska istället för att hata.

 

Därför, mina kära läsare. Vill jag att ni ska föra det här vidare, om ni ser att någon mår dåligt i skolan - säg till någon som kan hjälpa till den! Det kan verkligen göra nytta, jag lovar. 

 

 

Då börjar vi. Jag är uppvuxen i en muslimsk familj, men ingen av kvinnorna i min familj bär slöja. Jag tycker att det är bra med slöja, om man använder det med kläder som passar (då menar jag såhär, klicka på ordet 'såhär'). Om man t.ex. är muslim och avänder slöja, men har tajta kläder - då förstår jag inte grejen med det. Slöjan är ju som ett hjälpmedel till att täcka sig? Jag tycker att det är fint att ha slöja, man ser det fina hos en kvinna. Ögonen och ansiktet. Fast håret kan ju också vara väldigt fint, men jag tycker inte att det är inte lika viktigt som ansiktet och ögonen.

 

Det finns män som tvingar sina fruar att bära slöja. Det tycker inte jag är att vara troende och religös. För i Koranen står det inte någonting om att man MÅSTE ha slöja på sig, det är någonting man väljer själv. Så det är inte okej att tvinga sin fru att bära slöja, det är långt ifrån okej. Men folk gör ju vad de vill, vilket kan gå över gränsen och det är sjukt.

 

Varför jag bar slöja den dagen som jag tog den där bilden var för att jag var i Bosnien och det var ramadan då, jag skulle be fem gånger om dagen och så fastade jag, sedan ville jag pröva på hur det är att gå runt i ett muslimskt land med sådana kläder. Jag gick runt på stan och till en vän som stod nära vår familj. Det var skönt att gå runt i det, man kände inte att män eller killar tittade på en på ett sexuellt sätt, som jag hade känt förut. Men jag kände mig inte hemma i att gå runt så på staden, för det kändes som om jag var i Sverige. Man fick konstiga blickar, vilket var väldigt konstigt eftersom att det är ett muslimskt land. Men så tänkte jag på en grej: det var krig i Bosnien för några år sedan och då påverkades landet av kommunism, människorna blev mindre religösa och de börja gå emot sin egna tro och religion. Jag kände mig i alla fall bekväm i både slöja och utan, jag kände att jag kunde vara mig själv i båda. 

 

En annan tanke som poppade upp i huvudet var - varför ska inte männen vara heltäckta? De behöver bara täcka till knäna och precis innan armbågarna. Det finns ju människor som har en fettisch (eller flera) för händer, fötter, armar m.m, så människor kan ju bli sexuellt attraherade av männen då.

 

Jag tycker att det är riktigt fint att bära slöja och det, jag har faktiskt planer på att bära det när jag blir äldre. Men just nu så är jag 16 år gammal, då prövar man på olika stilar och det är riktigt kul! Jag tycker om kläder och jag känner inte att man har så mycket variation när man bär slöja, därför vill jag just nu använda de kläderna som jag använder nu. Jag bär ändå inte jättetajta kläder, så det spelar ingen roll egentligen. Men någon i framtiden, då så ska jag bära slöja, mest för att det är fint. Tack för mig!