gulatomater.blogg.se

Kärlek. Det är ett jävla spel. Inte ett roligt spel utan ett väldigt tråkigt spel. Ett sådant spel som man bara spelar för att ha något att göra på en regning dag. Okej, kanske inte så. Men nästan. Så är det i alla fall för mig. Jag pratar om kärlek för en person man tycker om, är förälskad i. Inte kärlek till ett husdjur, en artist, familjemedlem eller en vän. Sudda bort det nu. Pratar om det de flesta tänker på när de hör ordet kärlek. En partner, pojkvän, flickvän, en person som bara är din och som du kan ha för dig själv.

 

Men innan den blir din, måste du kämpa. Det jag hatar är att jag måste leka svår vilket är något jag verkligen inte är. Jag har alltid haft lätt att skaffa nya kompisar, bli förälskad i någon o s v. Jag har alltid haft lätt för att få kontakt med människor. Som person är jag väldigt öppen och känslosam. Men när det kommer till kärleken måste jag leka svår och vara så kylig som möjligt för att killen ska tycka att jag är intressant. För så fort man är ärlig, känslosam och inte leker svår blir killarna helt ointresserade och skriver knappt till en. Men så fort du är kylif och leker svår skriver de hela tiden. De jagar en som är hund.

 

Nu är det inte så att jag öpppnar mig för vem som helst, verkligen inte. Jag är inte lätt på det sättet att jag kan ligga med vem som helst. Usch. Nej. Fy. Blä. Tvärtom. Men jag pratar om insidan. Jag kan falla för personer lätt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft en liten crush på någon kille. Men jag hatar den här leken. Jag hatar och låtsas att vara någon jag inte är för att få den personen jag vill ha för mig själv. Sedan när den är din, då kan man börja vara jättegullig och kärleksfull. Kärlek är som ett lotteri, vill man vinna, måste man i alla fall spela.