Nostalgi
Ibland så känner jag mig som ett svart får och det blir jag trött på
Sätt dig ner och andas syster, släpp det som känns alltför tungt
Igår åkte jag i en bild tillsammans med min mor, vi pratade ut. Det var skönt. Man behöver spendera tid med sina nära och kära, så att man känner vart man har de när livet är lite tufft. Därför kan det vara bra att komma bort från sitt hus och åka iväg, bort från vardag och stress.
Framme i Malmö!
Vi kom fram för en timma sedan, nu är jag väldigt trött och glad. Jag har fått träffa min kära bror efter nästan ett halvår, måste erkänna att tårarna fanns i ögonen, men oroa er inte, det var glädjetårar. Jag älskar honom så mycket. Nu ska vi sova.
Le
Jag har insett att man måste sätta på dig det där falska leendet ibland, för att inte det dåliga humöret man egentligen har ska behöva gå ut över andra. Jag har märkt att mycket i livet handlar om tålamod, man måste låta de tårarna rinna för att sedan kunn le igen, på riktigt. Man får vänta, helt enkelt.
TÄNK OM ALLA RASISTER SKULLE VARA FÄRGBLINDA
Jag berättade lite om Emerich Roth i ett tidigare inlägg, tänkte gå in lite mer på det. Hans föreläsning handlade om hat och jag tänkte sprida det han sa genom att skriva ett blogginlägg om det, för att om en person läser det här, så kanske det sprids.
Hat, det är något vi kan känna ibland. Vissa känner det väldigt ofta och andra mer sällan. Men det kan bero mycket på hur man växer upp. "Om du ger ett barn kärlek, så får du kärlek tillbaks. Om du ger ett barn hat, så får du hat tillbaks". Ett väldigt klokt uttryck som stämmer (jag vet inte om det var så exakt, men någonting liknande). De flesta kriminella som sitter inne i ett fängelse just nu, har haft en svår uppväxt. Adolf Hitler hade det (säger historian) och så vidare. Detta beror på att de inte har fått kärlek när de har växt upp och de har inte fått någon hjälp häller, om det har varit jobbigt hemma. Sedan har de gjort ett val, att hantera det på ett dåligt sätt. Jag tror att Hitler var avundsjuk, för att han inte kom in på den där skolan och så skyllde han på judarna och så gjorde han det han gjorde med de. Han blev säkert besviken på sig själv, för att han inte kände att han dög och han orkade inte kämpa mer, så han la skulden på judarna, för att inte behöva känna sig så himla dålig själv. Om någon skulle ha hjälpt Adolf under hans uppväxt skulle inte det här hända, om någon skulle hjälpa honom att komma in på den där skolan och kämpa, så skulle det inte vara så mycket hat i den här världen. Allt det här har Emerich lärt mig, tack.
Hat är något jag verkligen hatar (ha-ha). Jag hatar sällan, jag älskar mer, för att det är något som är mycket enklare att göra. Man behöver inte rynka pannan och se ful ut när man älskar, när man älskar ser man glad och kärleksfull ut och det är så mycket finare och bättre.
Emerich hade möjlighet att döda två SS-soldater, han hade pistolen i handen. Men han valde att inte göra det, han sa att han inte ville vara en mördare, han ville inte hata och döda. Även fast han visste vad SS-soldaterna gjorde (han hade sett det med sina ögon till och med). Det här fick mig att tänka på min far, han har varit med om ett krig, som inte var för så länge sedan. Han var nämligen med i kriget i Jugoslavien 1992-1995, då serberna gjorde samma saker mot bosnierna som tyskarna gjorde mot judarna under andra världskriget. Min far lärde sig att älska/tycka om alla sorters människor oavsett vilken hudfärg de hade eller vilken religon de tillhörde när han var liten och det har han lärt mig med, han har gjort mig till den jag är idag. Min far hade också en pistol, han kunde skjuta när han ville och på vem han ville, men han gjorde aldrig någonsin det, han sa att han ville ha pistolen om han var tvungen att försvara sig själv, annars skulle han aldrig kunna skjuta någon. Idag har han vänner som är serber, kristna, kroater, judar, muslimer, svenskar, atheister m.m. Ni förstår poängen? Det här är riktigt bra exempel på två fina människor, som väljer att älska istället för att hata.
Därför, mina kära läsare. Vill jag att ni ska föra det här vidare, om ni ser att någon mår dåligt i skolan - säg till någon som kan hjälpa till den! Det kan verkligen göra nytta, jag lovar.
How I'm feeling, it doesn't matter. Cause you know I'm okay.
Jag älskar dig. Du får älska mig. Men det gör du inte, jag känner på mig det.
Det finns dagar då jag kryper in i kroppen och gömmer mig
Var en skådespelerska, var med i föreställningen. Spela teater. Ställ in föreställningen, visa ditt riktiga jag. Sluta skådespela.
På södra halvklotet omfattas hösten av månaderna mars, april och maj.
När löven ligger på trottoarkanten. När de korvar ihop sig och blir torra. När de är blöta. När löven faller ner från träden. När det luktar löv. När man andas in frisk luft. När man bär en långärmad tröja och en t-shirt över det. När man går i kängor. När man värmer sig genom att dricka te. När det är lite mörkt på morgonen. När man fryser lite. När man blir röd om kinderna. Då, mina vänner. Då är det höst. Det är mina höstkänslor i alla fall.
Om du kan läsa den här rubriken, läs texten nedan:
Den här texten är så himla läsvärd, den hjälpte mig. Använd er av mitt tips fina läsare och läs den:
Vill du ta livet dig själv? Föreställ dig detta. Du kommer hem från skolan en dag. Du har haft ännu en hemsk dag. Du är redo att bara ge upp. Så du går till ditt rum, stäng dörren och tar fram det självmordsbrevet du har skrivit och skrivit om och om och om igen. Du tar ut de rakblad och skär för den allra sista gången. Du tar flaskan med piller och tar dem alla. Du stänger dina ögon för allra sista gången. Några timmar senare, slår din lillebror på din dörr för att komma och berätta att middagen är redo. Du svarar inte, så han går in Allt han ser är att du ligger på din säng, så han tror att du sover. Han berättar för din mamma. Din mamma går till ditt rum för att väcka dig. Hon märker att något är konstigt. Hon griper tag i papperet i handen och läser det. Snyftande, försöker hon att väcka dig. Hon skriker ditt namn. Din bror, så förvirrad, går och berätta för pappa att "Mamma gråter och han kommer inte vakna." Din pappa går till ditt rum. Han ser på din mamma, gråtandes, håller hon brevet intill sitt bröst. Det slår honom, vad som händer, och han skriker. Han skriker och kastar något på väggen. Och sedan faller han på knä, han börjar gråta. Din mamma kryper över till honom, och de sitter där och håller om varandra och gråter. Nästa dag i skolan, finns det ett meddelande. Rektorn berättar för alla om ditt självmord. Det tar några sekunder för det att sjunka in, och när det gör det, blir alla tysta. Alla skyller på sig själva. Dina lärare tror att de var för hård mot dig. De genomsnittliga populära tjejerna/killarna, de tänker på alla de saker som de har sagt till dig. Tjejen som brukade reta dig och kalla dig namn, kan hon inte låta bli att hata sig själv för att hon aldrig berätta hur vacker du är. Ditt ex flickvän, den som du sa allt till, som gjorde slut med dig .. hon kan inte hantera det. hon bryter ner och börjar gråta, och springer ut ur skolan. Dina vänner? De snyftande också, undrar hur de aldrig kunde se att något var fel, och önskar att de kunde ha hjälpt dig innan det var för sent. Och din bästa vän? Hon är i chock. Hon kan inte tro det. Hon visste vad du gick igenom, men hon trodde aldrig att det skulle gå så illa ... Illa nog för dig att avsluta det. Hon kan inte gråta, hon kan inte känna någonting. Hon ställer sig upp, går ut ur klassrummet, och bara sjunker till golvet. Skakar och skriker, men inga tårar kommer ut. Det är några dagar senare, på din begravning. Hela staden kom. Alla visste att du var killen med den ljusa leende och fin personlighet. Den som alltid var där för dem. Massor av folk prata om alla de goda minnen de hade med dig, det var en hel del. Alla gråter, din lillebror fattar fortfarande inte att du dödade dig själv, han är för ung. Dina föräldrar sa bara att du dog. Det gör ont i honom en hel del. Du var hans storebror, du ska alltid vara där för honom. Din bästa vän, hon försöker att vara stark hela tjänsten, men så fort de börjar sänka din kista till marken, förlorar hon det. Hon gråter och gråter och slutar inte på dagar. Det är två år senare. Dina lärare sluta på sitt jobb. De *Mean Girls* har ätstörningar nu. Pojken som brukade reta dig skär sig själv. Ditt ex flickvän vet inte hur man älskar längre och bara leker runt med killar. Dina vänner går alla in i depression. Din bästa vän? Hon försökte ta livet av sig. Hon lyckades inte som du gjorde, men hon försökte ... din bror? Han fann till slut ut sanningen om din död. Han skadar sig själv , ropar på hjälp på natten, han gör precis vad du gjorde åren fram tills ditt självmord. Dina föräldrar? Deras äktenskap föll samman. Din pappa blev en arbetsnarkoman att distrahera sig från din död. Din mamma fick diagnosen depression och bara ligger i sängen hela dagen. Människor bryr sig. Du kanske inte tror det, men det gör de. Dina val påverkar inte bara dig. De har effekter på alla. Avsluta inte ditt liv, du har så mycket att leva för